Sahar Burhan föddes 1967 i Damaskus i Syrien. Familjen bodde i den gamla stadsdelen Ibn’Arabi. Damaskus är den äldsta staden i hela världen och där fanns många fina hus! Vårt hus var litet och hade en vinranka som växte från en liten rabatt på golvet och klättrade upp till andra våning. Jag satt långa stunder och tittade genom druvorna på solen, kärnorna fanns där och jag intresserade mig för genomskinlighet. Jag målade ofta i många olika lager med mina oljefärger. Jag älskade den här platsen, huset och stämningen. När jag var 17 år var vi tvungna att lämna det. Jag saknade vårt lilla hus och när jag efter en tid återvände, hade tomtägaren rivit det och byggt ett nytt. Då kände jag att jag saknade ett hem. Jag tror att mitt engagemang för att skydda kulturarvet startade med denna erfarenhet. Alla mina syskon är konstnärliga på något sätt, min äldsta bror har inspirerat mig mycket och han lät mig träffa många syriska konstnärer. Jag träffade sen konstnären Elias El Zayat, som var min lärare vi Damaskus Universitet. Freskmåleri var min passion då och då fick jag hjälp av Elias som var expert på ikonmåleri. Jag tog en kandidatexamen i fri konst efter 4,5 års studier i Damaskus. Jag och min man, Saad Hajo, som är satirtecknare, flyttade till Beirut redan 1995. Där stannade vi i 13 år. I Sverige har jag tagit en Masterexamen i Konstnärlig gestaltning (KSM) 2015 vid Linköpings universitet. Idag arbetar jag med samtidskonst, jag är också satirtecknare och politiskt intresserad. När jag kom till Sverige kände jag på ett konkret sätt hur fred kan påverka människor på riktigt. Det är inte lite att få leva i fred i flera hundra år utan krig i ett land. Då kan man ägna sig åt andra viktiga ämnen i våra liv som miljö, jämställdhet, social rättvisa, homosexualitet och mångfald. I krig finns inte något annat än död. Vid sidan av mitt arbete som konstnär driver jag ett galleri i Norrköping och brinner för att lyfta fram olika konstnärskap för en publik som uppskattar det. Jag är också engagerad i olika integrationsarbeten bl a inom KRO. Jag tror på att konst är den bästa vägen för att nå mänskliga rättigheter.
