Min historia började första dagen när jag satt foten i skolan. Jag var sju år och var en livlig själ med drömmar och var väldigt aktiv och positiv. Tiden gick och mina föräldrar började förstå att jag var dyslektiker och där började problemen,då min mentor inte vill acceptera mig för den jag är. Har alltid som barn varit hyperaktiv som vi sen kom fram till var pga ADHD. Min lärare satt mig framför lego på lektionerna för att jag var för trögfattad att delta på lektionerna. Jag var inte accepterad varken eleverna, lärarna eller ledningen på skolan. Så jag bytte skola och gick om första klass och kom till en annan skola men oturligt nog är inte berättelsen slut där. Min nya lärare/mentor var nämligen vän med min förra lärare från min andra skola och då var vi där igen när jag satt mitt första steg i nya skolan. Jag sågs redan som en idiot i lärarens ögon. Åren gick och jag gick mer och mer in mot en djup depression. Att varje dag bli nedtryckt i marken känna blodet sippra ner längs huvudet, lukten av asfalt och känslan av smärta i huvudet. Det som fanns i min mage var ett svart hål, den enda beskrivningen jag som tioårig pojke kunde ge läkare, psykologer och mina egna föräldrar. Ett svart hål som bröt ner mig mer för varje dag, den där aktiva lilla killen som älskade att prata, spela teater och leka äventyr i skogen började tyna bort. Tillslut var jag vid den gränsen att jag stod med en kniv mot min hals. Mitt liv har varit tufft och jag fick aldrig drömma som de andra barnen. Min barndom blev borttagen från mig. Det viktigaste som barn är att ta vara på de tankarna att kunna drömma fritt utan de begränsningar som sätts som vuxen ekonomi, politik, trovärdighet. Det är några väldigt viktiga år där vi har chansen att få tro och jag fick inte tro, inte drömma för det tog mina mobbare och till mina lärare ifrån mig. Mina lärare sa att jag ALDRIG skulle nå mina betyg i varken engelska eller svenska pga min grava dyslexi. Några år senare hade jag både fått A i svenska och en godkänd engelska. Mina mobbare sa att jag var värdelös och inte var värd att leva, jag svarade med att skapa Operation Välfärd och har sedan MAJ 2018 samlat in tusentals kronor till kampen mot mobbning. Många frågar hur jag tog mig från botten till där jag är idag och det är simpelt, JAG GAV ALDRIG UPP. Idag lägger jag och många andra eldsjälar mycket tid till kampen att inget barn ska behöva gå igenom det jag gjort.
